En lärande upplevelse………

 Per-Arne Hansson

Jag börjar äntligen komma igång med C-uppsatsen. På morgonen ser jag en notis i SvD om sistaårseleven Richard Svensson, 27, som ställer ut på Mejan. Richard Svensson vill utforska det offentliga rummet, och själv ta plats i det offentliga rummet, men gärna också ge andra plats. Kanske kan vara något för min uppsats. Jag åker till Mejan.

Richard Svensson tar sig tid med mig och jag får en konkret inblick i det postmodernistiska och den nya konstnärsrollen. Här gäller det att ha diskursiv förmåga, den konstnärliga kommentaren är viktig, interaktion och relation, underhållning, konst ska kunna ställas upp mot forskning. Jag frågar och antecknar. I Konst utan gränser Ds 1998:67  har jag läst om  ” kritiskt imperativ, störa, penetrera, stimulera”, osv.

För att ta plats i det offentliga rummet så har Richard byggt om Galleri Mejan till verkstad för att bygga ”fordon”. I verkstaden är det full fart. Fordonen byggs i plywood och får form av t.ex. en stor predikstol, en låda med ett fågelbord på, en container med texten "affischering tillåten" osv. För att uppfylla lagens definition på ”fordon” så förses fordonen med hjul. Dom byggs snabbt och skickligt och målas i klara färger. När färgen torkat parkeras omedelbart fordonen på Hamngatan, ett stenkast från Sergels Torg. Lapplisorna kommer förbi då och då. En menar att ett ”fordon” måste ha belysning, men Richard som är påläst påpekade att det finns inget i lagtexten om detta.

Jag börjar förstå att detta är något annat än Picasso och X-t.  Eller som Folke Edwards: "Berörd av postmodern konst blir jag sällan---det mesta är generande ytligt och lättvindigt. Men kanske börjar jag ana vad det är jag inte har förstått. Min tidigare arroganta inställning till det postmoderna har blivit ödmjukare. Varför skulle dagens nyskapare vara mindre uppriktiga i sitt uppsåt än gårdagens?"

Jag tackar Richard för samtalet och går till Hamngatan och dom parkerade fordonen. Jag tar några bilder och försöker se om några förbipasserande har uppmärksammat fordonen så att jag kan ställa några frågor till konstkonsumenterna.  Nu finns sju fordon parkerade här, dom fyller en stor del av parkeringsytan mellan Regeringsgatan och Sergels Torg. Några bilar finns också där. Ett av Richards fordon har en liten släpvagn, vackert målad i pastellfärger. En av Richards tjejkompisar har byggt släpvagnen.

Plötsligt stannar en sportbil intill ”fordonsraden”.  En man hoppar ur bilen och börjar raskt rycka i fordonen och flytta ihop dom. Han vill parkera sin bil just här. Jag ingriper och påpekar att fordonen har parkeringslapp. Dom har rätt att stå där. Han säger på något bruten svenska, han är nog egentligen spansktalande, att: ” detta är inte bilar !, dom kan inte stå här !”. Jag förklarar att det är ”fordon” och uppfyller kravet och dom får stå där. Det blir lite irriterat. Jag tar en bild med kameran. Ut flyger en kvinna ur bilen och påpekar att jag inte får fotografera paret och deras bil, "det är privat !! ". ”Vad heter du?”, säger kvinnan något hotfullt. Jag ser att förbipasserande börjar titta. Jag karskar upp mig och frågar vad hon själv heter och tar demonstrativt upp pennan. Några av Richards kompisar står en bit bort gatan, men dom väljer att titta bort. Jag visar kvinnan att det finns p-lappar på ”fordonen” och pekar på p-automaten. Hon går fram och granskar p-tillstånden mycket noggrant. Jag förklarar det här med att ta plats i det offentliga rummet. Hon ser inte helt övertygad ut. Paret måste in på H&M och det finns inga p-platser. Richard dyker upp och han att tar några bilder. Kvinnan frågar: ”Vem är du ”. Richard svarar inte, så jag ingriper och förklarar att detta är konstnären och att det handlar om att undersöka och ta plats i det offentliga rummet. Dom tittar undrande. Det är lite spänt. Det känns som det inte finns några kompromisser i situationen. ”Vem är du”, säger kvinnan till mig. Hon hade tidigare visat viss respekt för p-lappen så jag klämmer i med nått officiellt. ”Jag är forskare”, säger jag. Dom ryggar lite. Det står och väger på något sätt. Jag ser att Richard avspänt står och känner in situationen. Ser nöjd ut på något sätt.
Då inser jag plötsligt att jag är en del av ett postmodernt konstverk. Ungefär som oljan på en målning.  Fast här är jag del i interaktion, relation, samhällskritik och underhållning.

Kanske Folke Edwards har använt fel metod att förstå det postmoderna. Man måste nog känna på att bli oljan på duken, för att bli berörd och förstå.

Och jag fick själv också en inblick i hur det är att på bruten svenska försöka ta plats i det offentliga rummet bland dess alla myndiga aktörer.